Teater i Haga är en teaterförening som varje sommar sätter upp en musikteater i Gustav den tredjes gamla slottsruin i Hagaparken. Föreställningar som Ronja Rövardotter, Singoalla och Mio min Mio har fått både bra recensioner och tusentals betalande åskådare. Dock har det just nu ett problem: de saknar en kassör.
Mitt långa engagemang som ordförande i en av Stockholms större bostadsrättsföreningar är snart historia. Visst har det varit kul alla dessa åtta år. Men 5-10 timmars jobb i veckan blir lite mycket i längden även för en föreningsräv som jag.
Så därför har jag hela hösten sett fram emot att äntligen få tid för något annat än mest bara möten, papper och mejl. Det finns massor med olästa böcker att läsa, fler bloggar som ska skrivas, mer vatten att bli paddlat i, någon ny nördig hobby som ska odlas, och ett sommarhus att snickra på (förvisso inte köpt än, men ändå!)
När ordföranden för Teater i Haga ringde i fredags och frågade om jag ville bli deras kassör behövde jag inte mycket betänketid. Ikväll slog jag ordförandeklubban i bordet i bostadsrättsföreningen för sista gången. Men redan igår var jag på teaterstyrelsens första möte.
Hela hösten har jag sett fram emot att äntligen få tid över för något annat. Det var inte riktigt det här jag hade tänkt mig. Det ska bli kul!
13 januari 2009
07 januari 2009
Rester och resor (men inga restresor)
2009. Dags att börja ett nytt liv. Igen. Men den här gången har det hittills gått sämre än vanligt. Vi skyller det på våra kära nyårs-middagsgäster.
Visserligen åt vi upp den hemmagjorda (mycket smaskiga!) glass-tårtan redan på nyårsdagen. Men den sista flaskan skumpa gick inte åt förrän härom kvällen. Och i chokladasken finns det fortfarande massor med godbitar kvar. Inte lätt att börja ett nytt liv då inte!
Bättre då att planera för alla dagar som tomma ligger och väntar på att fyllas med roliga saker. En del är redan klart: P ska tre veckor till Nicaragua i mars. Och från bortre Asien kommer det med jämna mellanrum glada mejl om ett berg på Borneo som jag bara måste upp och kliva på någon gång i början av sommaren. Sen blir det en sväng till Blekinge när vitsipporna blommar som bäst. Göteborg var också alldeles för länge sen och borde därför hinnas med. Och Bretagne ska vi tydligen till någon gång framåt augusti. Det känns som om kalendern redan är full. Och då är fortfarande varken sommarens paddlingar eller mina regelbundet återkommande Skånebesök inplanerade.
Usch, det nya året känns nästan lite stressigt redan. Inte alls bra! Tror jag slår igen kalendern, och tar en pralin till istället…
Visserligen åt vi upp den hemmagjorda (mycket smaskiga!) glass-tårtan redan på nyårsdagen. Men den sista flaskan skumpa gick inte åt förrän härom kvällen. Och i chokladasken finns det fortfarande massor med godbitar kvar. Inte lätt att börja ett nytt liv då inte!
Bättre då att planera för alla dagar som tomma ligger och väntar på att fyllas med roliga saker. En del är redan klart: P ska tre veckor till Nicaragua i mars. Och från bortre Asien kommer det med jämna mellanrum glada mejl om ett berg på Borneo som jag bara måste upp och kliva på någon gång i början av sommaren. Sen blir det en sväng till Blekinge när vitsipporna blommar som bäst. Göteborg var också alldeles för länge sen och borde därför hinnas med. Och Bretagne ska vi tydligen till någon gång framåt augusti. Det känns som om kalendern redan är full. Och då är fortfarande varken sommarens paddlingar eller mina regelbundet återkommande Skånebesök inplanerade.
Usch, det nya året känns nästan lite stressigt redan. Inte alls bra! Tror jag slår igen kalendern, och tar en pralin till istället…
27 december 2008
Julen 2008 – topp 10!
1. En vit jul! Fördelen med att inte fira jul i storstan är att chansen ökar att den är vit (så vida man inte åker till någon håla i Skåne eller Blekinge förstås). Och när det snöade natten till julafton och alla träd kläddes med rimfrost blev det precis så vintrigt som julen ska vara!
2. Jul i en håla! Stockholm är bra till mycket. Men nära till lugn och ro och naturen är det inte. På julafton tar vi en promenad ner till hyttruinen (med anor från 1400-talet) och följer rådjursspåren över skaren bort till bäverhyddan vid dammen. Tystnaden i skogen är kompakt, och julefriden ligger tung över nejden. Skansen kan gå och dra nåt gammalt över sig!
3. Julmust! Visst är det gott med all mat. Men höjdpunkten på julbordet är ändå julmusten. Inte vilken som helst förstås: det ska vara enligt lokalt recept från Melings bryggeri, som ligger tvärs över sjön där mina föräldrar bor. Jag har druckit ett par liter den här julen. Mycket socker och kolsyra blir det…
4. Pussel! Jag älskar att pussla! Och i år kom en gammal favorit fram igen. Visserligen inte med så många bitar (strax över 500 st) men med samma motiv på båda sidor. När man inte vet vad som är fram- och baksida på en pusselbit ökar svårighetsgraden betänkligt. Speciellt om man håller hårt på familjetraditionen att ingen får tjuvkika på bilden på kartongen medan man lägger pusslet!
5. Trifle! En traditionell engelsk efterrätt som äts på juldagen, efter kalkonen. Den är full med socker, E-kemikalier och roliga färgämnen – och alldeles underbart smaskig!
6. Annandagsbandy! Det är strålande solsken, blå himmel och någon minusgrad när den rödoranga bollen sätts i spel på Västanfors IP. Hemmalaget möter tabellettan Tillberga i ett klassiskt annandagsderby. Tyvärr blir det torsk denna gång, men vad gör väl det. Det är tjockt med folk på läktarna (var tionde vuxen i stan är på plats), glöggen ångar ur bandyportföljerna och kärnkraftselen sprakar gott i infravärmen!
7. Mer trifle! En jul utan syster yster har visserligen sina nackdelar. Men detta är en topplista, och då innebär en jul med minskad konkurrens vid efterrättsbordet också att det blir en massa mer trifle över till mig. Me like E-kemikalier!
8-9. Inga måsten! Detta skulle visserligen bli en topp 10-lista. Men jag kom inte på något mer att skriva. Och lite hemmagjort marsipangodis och en bra bok lockar mer. Så jag skippar några punkter – och det fina med julen är ju just att man slipper all stress och en massa onödiga måsten!
10. Alla jular har ett slut! Så även denna. Har därför sparat det kanske bästa till sist: att få åka hem till storstan igen (där det finns bredbandsuppkoppling!). Jul är kul, men inte hur länge som helst…
10 december 2008
Tänt var det här!
När det på högstadiet var dags att ha prao genomled jag en vecka vardera på stålverket och som badvakt i simhallen. Långtråkigt var inte ens förnamnet. Den tredje veckan tillbringades med att kalkera cykelbaneplaner på smörpapper och följa med handläggarna på stadsbyggnadskontoret på inspektionsresor. Den veckan på kommunhusets femte våningsplan lade grunden till hela min utbildningskarriär. Teknisk linje blev husbyggnadsteknisk inriktning blev högskolestudier inom samhällsplanering.
Jag har aldrig ångrat mitt val en sekund, trots att examensbeviset delades ut mitt i värsta byggkraschen i början av 90-talet. När inga hus byggs behövs ingen som planerar staden där husen ska vara, och följaktligen fick min årskurs söka andra vägar i livet. Få av oss blev någonsin samhällsplanerare. Själv har jag varken hållit i en tuschpenna eller läst en översiktsplan sen dess. Men intresset för hus finns där fortfarande.
Och i helgen fick jag chansen att få lite nytta av mina gamla högskolepoäng igen. Med viss möda skars samtliga delar till Hanö fyr ut i pepparkaksdeg och gräddades med stor varsamhet, för att därefter sammanfogas till ett av de snyggaste pepparkakshus som någonsin rests på östra Södermalm.
I samband med att byggnadsverket skulle dokumenteras passade jag på att testa brandsäkerheten. Kort efter att detta foto tagits tog huset närapå eld och en svart rök spred sig som en dimma i lägenheten. Kanske skulle ha lyssnat lite mer uppmärksamt på den där lektionen om brandskydd - bränt pepparkakshus luktar inget gott…
Jag har aldrig ångrat mitt val en sekund, trots att examensbeviset delades ut mitt i värsta byggkraschen i början av 90-talet. När inga hus byggs behövs ingen som planerar staden där husen ska vara, och följaktligen fick min årskurs söka andra vägar i livet. Få av oss blev någonsin samhällsplanerare. Själv har jag varken hållit i en tuschpenna eller läst en översiktsplan sen dess. Men intresset för hus finns där fortfarande.
Och i helgen fick jag chansen att få lite nytta av mina gamla högskolepoäng igen. Med viss möda skars samtliga delar till Hanö fyr ut i pepparkaksdeg och gräddades med stor varsamhet, för att därefter sammanfogas till ett av de snyggaste pepparkakshus som någonsin rests på östra Södermalm.
I samband med att byggnadsverket skulle dokumenteras passade jag på att testa brandsäkerheten. Kort efter att detta foto tagits tog huset närapå eld och en svart rök spred sig som en dimma i lägenheten. Kanske skulle ha lyssnat lite mer uppmärksamt på den där lektionen om brandskydd - bränt pepparkakshus luktar inget gott…
03 december 2008
Stressrumpa
Fingrarna löper över tangentbordet medan ett mörknande Östergötland flimrar förbi utanför tågfönstret. Den här helgen har jag besökt Skåne för en snabb visit. Kom med tåget till Malmö sent igår eftermiddag, utgång med J, C och U i Lund på kvällen, och sen lunchtåget hem idag. Nästan som på studs.
Och lika trevligt som det var att få träffa gamla goda vänner igen, lika skönt är det att få ett par timmar på tåget för att hinna ikapp. Den tjocka högen med gamla tidningar är plöjd, inboxen är tömd på obesvarade mejl, ett styrelseprotokoll justerat, minnesanteck-ningarna från senaste mötet skrivna. Mitt liv, som haft förtvivlat svårt att hinna ifatt de senaste veckorna, är för en gång skull någorlunda i fas.
Dessutom är det alltid lika intressant att åka tåg. Tvärs över mittgången sitter en tonårstjej och klistrar in foton i ett stort album. Bredvid mig läser en kille i Polishögskolans ”Utbildningsmaterial för användare av pepparspray”. Det känns tryggt att kunna lämna datorn vid sittplatsen när jag går till bistrovagnen, i förvissning om att alla potentiella tjuvar kommer att springa sin väg gråtande som små barn!
* * * * *
Denna text påbörjades i söndags, men hann inte slutföras innan vardagen rasade över mig igen. Med alla måsten och möten. Stress är bara förnamnet. Och jag har drabbats av väldigt typiska stress-symptom: tics. Fast normalt brukar man få det i ansiktet. Hos mig är det min vänstra skinka som rycker.
Mina kollegor ser väldigt konstigt på mig när halva jag sitter och småstudsar på stolen. Tur att det är julledigt snart...
Och lika trevligt som det var att få träffa gamla goda vänner igen, lika skönt är det att få ett par timmar på tåget för att hinna ikapp. Den tjocka högen med gamla tidningar är plöjd, inboxen är tömd på obesvarade mejl, ett styrelseprotokoll justerat, minnesanteck-ningarna från senaste mötet skrivna. Mitt liv, som haft förtvivlat svårt att hinna ifatt de senaste veckorna, är för en gång skull någorlunda i fas.
Dessutom är det alltid lika intressant att åka tåg. Tvärs över mittgången sitter en tonårstjej och klistrar in foton i ett stort album. Bredvid mig läser en kille i Polishögskolans ”Utbildningsmaterial för användare av pepparspray”. Det känns tryggt att kunna lämna datorn vid sittplatsen när jag går till bistrovagnen, i förvissning om att alla potentiella tjuvar kommer att springa sin väg gråtande som små barn!
* * * * *
Denna text påbörjades i söndags, men hann inte slutföras innan vardagen rasade över mig igen. Med alla måsten och möten. Stress är bara förnamnet. Och jag har drabbats av väldigt typiska stress-symptom: tics. Fast normalt brukar man få det i ansiktet. Hos mig är det min vänstra skinka som rycker.
Mina kollegor ser väldigt konstigt på mig när halva jag sitter och småstudsar på stolen. Tur att det är julledigt snart...
09 november 2008
Inget rosa klägg!
C ringde härom kvällen och ville ha en reserapport från Paris. Berätta allt – men inget rosa klägg, sa hon. Jag vill inte höra om rosa klägg!
Och visst Paris kan vara 3 grader varmt, snålblåst och regn, ett Eiffeltorn väl dolt i dis och smog, snorkiga servitörer, ett obegripligt språk, gåsleverpaté, sniglar och pommes frites med majonnäs, och hotellpersonal som kommer på oväntat besök när de är som allra minst välkomna.
Men vad spelar det för roll när man har rosa klägg!
(Och så illa var det så klart inte - tvärt om riktigt trevligt - men annars hade det ju inte blivit någon knorr på den här texten!)
Och visst Paris kan vara 3 grader varmt, snålblåst och regn, ett Eiffeltorn väl dolt i dis och smog, snorkiga servitörer, ett obegripligt språk, gåsleverpaté, sniglar och pommes frites med majonnäs, och hotellpersonal som kommer på oväntat besök när de är som allra minst välkomna.
Men vad spelar det för roll när man har rosa klägg!
(Och så illa var det så klart inte - tvärt om riktigt trevligt - men annars hade det ju inte blivit någon knorr på den här texten!)
29 oktober 2008
Strandfynd
I söndags var det sju veckor sen jag promenerade på en varm strand vid Stilla Havet. Det känns som väldigt länge sen. Dels för att mycket av det arbete vi gjorde då nu är grusat, i och med att den nicaraguanska regimen nyligen gick till frontalangrepp mot en lång rad biståndsorganisationer, och genom administrativa trakasserier försöker mobba ut de organisationer ur landet som arbetar med demokratiutveckling och stöd till rörelser som verkar för opinions-bildning kring abort och sexuella rättigheter.
Men det känns också, av ganska naturliga skäl, som att den stekande solen, det blå havet och de susande palmerna tillhör en mycket förgången tid när höstmörkret sänker sig över alltet, den fuktiga kylan tränger genom kläderna och en förkylning rasar i min kropp (inga larver i näsan, dock!).
På alla lyckade resor tar man också med sig en hel hög minnen hem. Och denna resa var inget undantag. Tvärt om. På stranden i Pochomil hittade jag inte bara snäckor och andra vackra saker som vågorna spolat upp. Där gjorde jag också ett fynd utöver det mesta jag hittat tidigare i mitt liv. I en vacker röd klänning och med de blåaste ögon jag någonsin drunknat i.
Sju mörka höstveckor kan vara en ofantligt lång tid. Men de kan också rasa iväg i ett nafs.
I morgon åker vi till Paris, mitt strandfynd och jag.
Ps Vi var en hårsmån från att boka våra biljetter med Sterling. Om vi gjort så hade den här texten nog inte varit riktigt lika munter...
Men det känns också, av ganska naturliga skäl, som att den stekande solen, det blå havet och de susande palmerna tillhör en mycket förgången tid när höstmörkret sänker sig över alltet, den fuktiga kylan tränger genom kläderna och en förkylning rasar i min kropp (inga larver i näsan, dock!).
På alla lyckade resor tar man också med sig en hel hög minnen hem. Och denna resa var inget undantag. Tvärt om. På stranden i Pochomil hittade jag inte bara snäckor och andra vackra saker som vågorna spolat upp. Där gjorde jag också ett fynd utöver det mesta jag hittat tidigare i mitt liv. I en vacker röd klänning och med de blåaste ögon jag någonsin drunknat i.
Sju mörka höstveckor kan vara en ofantligt lång tid. Men de kan också rasa iväg i ett nafs.
I morgon åker vi till Paris, mitt strandfynd och jag.
Ps Vi var en hårsmån från att boka våra biljetter med Sterling. Om vi gjort så hade den här texten nog inte varit riktigt lika munter...
21 oktober 2008
Huskur mot larver i näsan
Det är förkylningstider. Och med det kommer också behov av något som kan lindra snuvor och halsont.
En kollega till mig brukar på fullaste allvar stoppa vitlöksklyftor i öronen för att kurera förkylningar. Och P hävdar å det bestämdast att lite tigerbalsam under näsan både fördriver onda andar och botar så väl åksjuka som snuva. Jag har inte provat något av detta, och kan därmed inte heller uttala mig om tillförlitligheten i dessa kurer. Men kan känna en viss skepsis till dem båda – hur stor är chansen att man får pussa eventuella snyggingar som dyker upp i ens väg om man har vitlök i öronen och överläppen insmord med illaluktande salvor?
Men om inte tigerbalsam skulle hjälpa så finns det ju fler kurer att ta till. I mitt bibliotek finns en liten grön bok med den korta titeln ”Huskurer – Lättfattliga anvisningar gifna af läkare, huru man bör förfara vid lindrigare sjukdomsfall samt svårare fall till dess läkaren hinner anlända”.
Mot just förkylningar ordineras endast det klassiska: bad med kalla avrivningar. Men där finns också bot mot allehanda andra åkommor som man kan tänkas drabbas av. Mot armsvett rekommenderas till exempel daglig tvätt med ättika eller franskt vin. Bennikemask däremot kan behandlas med ”en god portion sillsalat med lök” samt en stor kopp starkt kaffe med socker men utan grädde (varför socker men inte grädde kan man undra, men det förtäljer inte ordinationen).
Under rubriken ”Främmande kroppar” står det inget om one night stands, som man kanske skulle kunna förledas att tro, men däremot om hur man ska göra ”Om man har anledning att tro, att insekts-larver hålla till i näsan, hvilket icke så sällan är fallet hos små barn”. Bästa sättet är tydligen att inandas eter eller terpentin, men rådet ges med brasklappen att det ska ske med viss försiktighet, eftersom risken finns att inte bara eventuella kryp utan också patienten ifråga stryker med.
Om det ändock, alla goda huskurer till trots, skulle skita sig och den sjuke går hädan så skickar författaren med en liten förmaning till de anhöriga. Om man är det minsta osäker på om gamla farmor verkligen kilat vidare eller inte, så är det ”en påbjudande plikt för de efterlefvande att icke hasta med begrafvningen”. Men när tanten börjar lukta och får en ”grön färg omkring midjan” så är det helt säkert att ringa efter dögrävarn…
Bäst att hålla sig frisk med andra ord!
En kollega till mig brukar på fullaste allvar stoppa vitlöksklyftor i öronen för att kurera förkylningar. Och P hävdar å det bestämdast att lite tigerbalsam under näsan både fördriver onda andar och botar så väl åksjuka som snuva. Jag har inte provat något av detta, och kan därmed inte heller uttala mig om tillförlitligheten i dessa kurer. Men kan känna en viss skepsis till dem båda – hur stor är chansen att man får pussa eventuella snyggingar som dyker upp i ens väg om man har vitlök i öronen och överläppen insmord med illaluktande salvor?
Men om inte tigerbalsam skulle hjälpa så finns det ju fler kurer att ta till. I mitt bibliotek finns en liten grön bok med den korta titeln ”Huskurer – Lättfattliga anvisningar gifna af läkare, huru man bör förfara vid lindrigare sjukdomsfall samt svårare fall till dess läkaren hinner anlända”.
Mot just förkylningar ordineras endast det klassiska: bad med kalla avrivningar. Men där finns också bot mot allehanda andra åkommor som man kan tänkas drabbas av. Mot armsvett rekommenderas till exempel daglig tvätt med ättika eller franskt vin. Bennikemask däremot kan behandlas med ”en god portion sillsalat med lök” samt en stor kopp starkt kaffe med socker men utan grädde (varför socker men inte grädde kan man undra, men det förtäljer inte ordinationen).
Under rubriken ”Främmande kroppar” står det inget om one night stands, som man kanske skulle kunna förledas att tro, men däremot om hur man ska göra ”Om man har anledning att tro, att insekts-larver hålla till i näsan, hvilket icke så sällan är fallet hos små barn”. Bästa sättet är tydligen att inandas eter eller terpentin, men rådet ges med brasklappen att det ska ske med viss försiktighet, eftersom risken finns att inte bara eventuella kryp utan också patienten ifråga stryker med.
Om det ändock, alla goda huskurer till trots, skulle skita sig och den sjuke går hädan så skickar författaren med en liten förmaning till de anhöriga. Om man är det minsta osäker på om gamla farmor verkligen kilat vidare eller inte, så är det ”en påbjudande plikt för de efterlefvande att icke hasta med begrafvningen”. Men när tanten börjar lukta och får en ”grön färg omkring midjan” så är det helt säkert att ringa efter dögrävarn…
Bäst att hålla sig frisk med andra ord!
12 oktober 2008
När kakaohalten i blodet närmar sig 110%
Chokladfestival. Lika trevligt som det låter! Man betalar inträde och kan sen gå runt och provsmaka så mycket man vill. Hela Nordiska museet har varit fyllt av kakao i dagarna tre, och M och A och jag tyckte att det var en självklart bra avslutning på helgen att spendera några timmar bland alla läckerheter.
Men trots att jag normalt sett kan trycka i mig ganska mycket sött när andan faller på, så kroknar man oväntat snabbt av den kakao-rika chokladen. Och då tog vi ändå bara de små provsmaknings-bitarna. Inte som vissa andra, som tog en näve ur varje skål. (En person hade till och med sig en kopp som han fyllde med chokladbitar – vilket upprörde oss mycket, oklart om det var över vederbörandes bristande hyfs eller om vi mest var avundsjuka på en briljant idé!?)
Vi valde att besöka festivalen de två sista timmarna innan stängning, eftersom det fina vädret skulle utnyttjas så länge som möjligt. Vad vi inte räknat med var att vi därmed var där när utställarna började rea ut sina produkter. M och A passade på att bunkra 80%-iga chokladkakor till fyndpriset fyra för en femtilapp! Själv nöjde jag mig med diverse praliner, bland annat några riktigt läckra toppade med havssaltflingor!
Både öl- och chokladfestival avbockade hittills i höst. Undrar vad som står näst på tur i evenemangskalendern? Om jag inte minns fel så brukar det vara erotikmässa någon gång här på höstkanten. Jag kanske borde gå på den också när man nu har farten uppe. Kan ju bli riktigt intressant att se vad de rear ut sista timmen…
Men trots att jag normalt sett kan trycka i mig ganska mycket sött när andan faller på, så kroknar man oväntat snabbt av den kakao-rika chokladen. Och då tog vi ändå bara de små provsmaknings-bitarna. Inte som vissa andra, som tog en näve ur varje skål. (En person hade till och med sig en kopp som han fyllde med chokladbitar – vilket upprörde oss mycket, oklart om det var över vederbörandes bristande hyfs eller om vi mest var avundsjuka på en briljant idé!?)
Vi valde att besöka festivalen de två sista timmarna innan stängning, eftersom det fina vädret skulle utnyttjas så länge som möjligt. Vad vi inte räknat med var att vi därmed var där när utställarna började rea ut sina produkter. M och A passade på att bunkra 80%-iga chokladkakor till fyndpriset fyra för en femtilapp! Själv nöjde jag mig med diverse praliner, bland annat några riktigt läckra toppade med havssaltflingor!
Både öl- och chokladfestival avbockade hittills i höst. Undrar vad som står näst på tur i evenemangskalendern? Om jag inte minns fel så brukar det vara erotikmässa någon gång här på höstkanten. Jag kanske borde gå på den också när man nu har farten uppe. Kan ju bli riktigt intressant att se vad de rear ut sista timmen…
05 oktober 2008
I Just Can't Get Enough!
En del kanske tycker att det finns både viktigare och intressantare saker att skriva om för tillfället. Men att skattebetalarna får stå för notan för en ohejdad marknadsekonomi på Wall Street får inte denna bloggförfattare att gå i spinn av inspiration direkt. Och en kommentar till den förestående bandypremiären kan nog vänta några veckor till.
Då är det ju mycket roligare att skriva om de riktigt stora saker som är på väg att hända i mitt liv just nu.
Nej, inte något tramsigt om vackra kvinnor och stora kärlekar. Var sak har sin tid, även för en Hattifnatt. Detta handlar förvisso om kärlek. Men också om något mycket större. Det som bara en tonårsgrabb kan hysa till fyra unga män som klär sig i läder och damunderkläder.
Det är en kärlek som inte har rostat under alla år. Visserligen har glöden falnat lite under kortare perioder. Riktigt så intensiv som den var framför skivspelaren i pojkrummet för tjugo år sen är den inte längre. Men konstigt vore väl annars. Och känslan när jag, en varm sommarkväll för två år sen, trycktes mot kravallstaketet på Stockholm Stadion och sjöng mig lycklig, var lika stor som någonsin förr.
I morgon måndag kl 13.30 hålls årets kanske viktigaste press-konferens i Berlin. 1000 biljetter har släppts till pressträffen, men tyvärr har jag ett viktigt möte på jobbet så jag kan inte åka. Och egentligen har jag ju - på diverse obskyra forum på nätet - redan listat ut det mest väsentliga: att Dave, Martin och Andy är på G igen med ny skiva och världsturné. Enligt ryktena blir det konsert i Stockholm i mitten av juni nästa år.
Det får gärna bli en lång och kall och mörk vinter. Det bekommer mig föga. Vetskapen om att tonerna från en Emulator 2* snart kommer att ljuda över Stockholms Stadion igen räcker för att hålla en gammal synthare vid liv, även om så en ny istid otippat skulle vänta bakom hörnet!
* Emulator 2 är en av de mest klassiska samplers från 80-talet. Kända användare är bland annat Depeche Mode, Genesis, Front 242 och Pet Shop Boys.
Då är det ju mycket roligare att skriva om de riktigt stora saker som är på väg att hända i mitt liv just nu.
Nej, inte något tramsigt om vackra kvinnor och stora kärlekar. Var sak har sin tid, även för en Hattifnatt. Detta handlar förvisso om kärlek. Men också om något mycket större. Det som bara en tonårsgrabb kan hysa till fyra unga män som klär sig i läder och damunderkläder.
Det är en kärlek som inte har rostat under alla år. Visserligen har glöden falnat lite under kortare perioder. Riktigt så intensiv som den var framför skivspelaren i pojkrummet för tjugo år sen är den inte längre. Men konstigt vore väl annars. Och känslan när jag, en varm sommarkväll för två år sen, trycktes mot kravallstaketet på Stockholm Stadion och sjöng mig lycklig, var lika stor som någonsin förr.
I morgon måndag kl 13.30 hålls årets kanske viktigaste press-konferens i Berlin. 1000 biljetter har släppts till pressträffen, men tyvärr har jag ett viktigt möte på jobbet så jag kan inte åka. Och egentligen har jag ju - på diverse obskyra forum på nätet - redan listat ut det mest väsentliga: att Dave, Martin och Andy är på G igen med ny skiva och världsturné. Enligt ryktena blir det konsert i Stockholm i mitten av juni nästa år.
Det får gärna bli en lång och kall och mörk vinter. Det bekommer mig föga. Vetskapen om att tonerna från en Emulator 2* snart kommer att ljuda över Stockholms Stadion igen räcker för att hålla en gammal synthare vid liv, även om så en ny istid otippat skulle vänta bakom hörnet!
* Emulator 2 är en av de mest klassiska samplers från 80-talet. Kända användare är bland annat Depeche Mode, Genesis, Front 242 och Pet Shop Boys.
Stockholms Stadion 7 juli 2006:
28 september 2008
30 kilometer runt Lidingö
Två helikoptrar hovrar över Koltorps Gärde när jag kommer dit strax innan kl ett. De 18 000 löparna släpps iväg i nio startgrupper, med 10 minuters mellanrum. Eftersom det var sju år sen jag sprang sist räknas jag som oseedad och får starta bland de sista. Därför är det fortfarande nästan en timme innan det är min tur. Men jag kan vänta. En hel sommars träning och en lång sista vecka på en diet av kolhydratpulverdrinkar (precis lika äckligt som det låter!) är äntligen över.
Och när startpistolen avfyras, och benen sträcks ut över ängarna så är det en stor känsla av lycka som infinner sig i kroppen. Glädjen i att få springa. Men också revansch för förra året, då jag så snöpligt blev störtförkyld två dagar innan loppet.
Fördelen med att starta bland de sista är att det är väldigt stärkande för psyket att få springa om så många. Nackdelen är att det blir ganska trångt ibland, och det är en massa blåbär (läs 50-års-presenterna och 40-årskrisarna) i vägen. Redan efter 3 km kommer jag ifatt de första från startgruppen innan som börjat gå. De har lång väg kvar att vandra idag.
I motlutet strax efter vätskedepån vid 20 km står min egna lilla hejaklack, som har rest till Stockholm enkom för detta. Ytterligare stärkt glömmer jag nästan bort skavsåret som har irriterat den sista milen. I lurarna sjunger Abba om att vinnaren tar allt.
I de berömda sugande backarna i slutet av loppet kommer min medhavda extraenergi väl till pass: flytande glykos som sköljs ner med en klunk vatten. Sockerkicken som kommer efter 15-20 sekunder är nog i närheten av vilken stureplanslina kokain som helst. Jag flyter fram ytterligare några kilometer, och orkar till och med heja på Vilse på vägen. Målupploppet kommer överraskande snabbt och jag inser att jag till och med har krafter kvar till en spurt.
Med tanke på att jag varit snuvig hela veckan, det varit över-stressigt på jobbet sista tiden och jag därmed sovit ganska dåligt de senaste dagarna, samt att fredagskvällen spenderades med trevligt sällskap istället för att vara hemma och vila – med tanke på det så är jag väldigt nöjd med min insats. Det blev visserligen inte personbästa, men jag var sju år yngre när jag tog det så det må vara ursäktat. Och dessutom har jag ju då ett mål kvar till nästa år också!
Och när startpistolen avfyras, och benen sträcks ut över ängarna så är det en stor känsla av lycka som infinner sig i kroppen. Glädjen i att få springa. Men också revansch för förra året, då jag så snöpligt blev störtförkyld två dagar innan loppet.
Fördelen med att starta bland de sista är att det är väldigt stärkande för psyket att få springa om så många. Nackdelen är att det blir ganska trångt ibland, och det är en massa blåbär (läs 50-års-presenterna och 40-årskrisarna) i vägen. Redan efter 3 km kommer jag ifatt de första från startgruppen innan som börjat gå. De har lång väg kvar att vandra idag.
I motlutet strax efter vätskedepån vid 20 km står min egna lilla hejaklack, som har rest till Stockholm enkom för detta. Ytterligare stärkt glömmer jag nästan bort skavsåret som har irriterat den sista milen. I lurarna sjunger Abba om att vinnaren tar allt.
I de berömda sugande backarna i slutet av loppet kommer min medhavda extraenergi väl till pass: flytande glykos som sköljs ner med en klunk vatten. Sockerkicken som kommer efter 15-20 sekunder är nog i närheten av vilken stureplanslina kokain som helst. Jag flyter fram ytterligare några kilometer, och orkar till och med heja på Vilse på vägen. Målupploppet kommer överraskande snabbt och jag inser att jag till och med har krafter kvar till en spurt.
Med tanke på att jag varit snuvig hela veckan, det varit över-stressigt på jobbet sista tiden och jag därmed sovit ganska dåligt de senaste dagarna, samt att fredagskvällen spenderades med trevligt sällskap istället för att vara hemma och vila – med tanke på det så är jag väldigt nöjd med min insats. Det blev visserligen inte personbästa, men jag var sju år yngre när jag tog det så det må vara ursäktat. Och dessutom har jag ju då ett mål kvar till nästa år också!
21 september 2008
Öl är inte bara öl!
Att ideellt arbete har varit en del av mitt liv sedan gymnasieåren torde inte vara någon större nyhet för de av er som känner mig väl. Från skoltidningen, via studentkåren och partipolitiken till bland annat Röda Korset.
Inte heller borde det ha gått någon trogen läsare förbi att öl i olika former är en av mina stora passioner. Gärna lite ovanliga öl, och varför inte från små lokala bryggerier (s k ” microbryggerier”).
När jag därför fick frågan om jag ville ställa upp och arbeta gratis på Stockholm Beer Festival behövdes det ingen betänketid alls. Gårdagskvällen spenderades således bakom bardisken för lilla Hantverksbryggeriet från Västerås. Säljandes öl, men nog minst lika mycket pratandes öl!
Ni som någon gång har varit på ölfestivalen (för övrigt den tredje största i världen!) vet att den är ett eldorado för maltentusiaster. Där finns massor med öl av de mest skiftande sorter. Jag hann t ex med att provsmaka både öl med kanelsmak, hallonporter samt gotländskt weissbier (veteöl).*
Till ölfestivalen kommer inte de som brukar beställa stor stark på krogen. Hit kommer de intresserade, de nyfikna och de kräsna. Medelåldern är förvånansvärt hög, och andelen kvinnor säkert närmare 40 %. Ett tjejgäng drack sig igenom hela vårt sortiment
(7 olika sorter) under kvällens lopp!
När kunderna först efter 10 min - och efter att ha läst vår informationsfolder noggrant och diskuterat saken ingående med oss i baren – lyckas bestämma sig för om de vill ha en fyllig klosteröl (min favorit), en överjäst engelsk bitter eller den sotsvarta stouten så förstår man att vi i första hand inte var ute efter att kränga pilsner. Huvudsyftet är så klart att sprida ett evangelium - att predika en lära. Läran om att den hedniska stora starken ska fördrivas från våra tempel, och att alla krogbesökare istället ska fås att tillbedja riktig öl istället!
Stockholm Beer Festival håller på till och med nästa helg. Har du inte varit där tidigare – passa på!
* Upplägget på festivalen är att man får ett provsmakningsglas med inträdesavgiften. Sen går man runt hos olika bryggerier och köper 15-20 cl av varje sort. Det man inte tycker om kan man hälla ut, hittar man en favorit kanske det blir ett glas till.
Inte heller borde det ha gått någon trogen läsare förbi att öl i olika former är en av mina stora passioner. Gärna lite ovanliga öl, och varför inte från små lokala bryggerier (s k ” microbryggerier”).
När jag därför fick frågan om jag ville ställa upp och arbeta gratis på Stockholm Beer Festival behövdes det ingen betänketid alls. Gårdagskvällen spenderades således bakom bardisken för lilla Hantverksbryggeriet från Västerås. Säljandes öl, men nog minst lika mycket pratandes öl!
Ni som någon gång har varit på ölfestivalen (för övrigt den tredje största i världen!) vet att den är ett eldorado för maltentusiaster. Där finns massor med öl av de mest skiftande sorter. Jag hann t ex med att provsmaka både öl med kanelsmak, hallonporter samt gotländskt weissbier (veteöl).*
Till ölfestivalen kommer inte de som brukar beställa stor stark på krogen. Hit kommer de intresserade, de nyfikna och de kräsna. Medelåldern är förvånansvärt hög, och andelen kvinnor säkert närmare 40 %. Ett tjejgäng drack sig igenom hela vårt sortiment
(7 olika sorter) under kvällens lopp!
När kunderna först efter 10 min - och efter att ha läst vår informationsfolder noggrant och diskuterat saken ingående med oss i baren – lyckas bestämma sig för om de vill ha en fyllig klosteröl (min favorit), en överjäst engelsk bitter eller den sotsvarta stouten så förstår man att vi i första hand inte var ute efter att kränga pilsner. Huvudsyftet är så klart att sprida ett evangelium - att predika en lära. Läran om att den hedniska stora starken ska fördrivas från våra tempel, och att alla krogbesökare istället ska fås att tillbedja riktig öl istället!
Stockholm Beer Festival håller på till och med nästa helg. Har du inte varit där tidigare – passa på!
* Upplägget på festivalen är att man får ett provsmakningsglas med inträdesavgiften. Sen går man runt hos olika bryggerier och köper 15-20 cl av varje sort. Det man inte tycker om kan man hälla ut, hittar man en favorit kanske det blir ett glas till.
11 september 2008
Snart på hemväg
I söndags lämnade vi Managua och åkte ut på landet, närmare bestämt till en liten ort vid kusten som heter Pochomil. En ledig dag var efterlängtad efter att ha haft ett ganska intensivt schema från den stund vi klev av planet.
Stilla Havet badades i, stranden promenerad på, snäckor plockade, färsk frukt i massor frossad på, och hängmattorna under palmerna gungade i. En heldag på beachen med andra ord (även för biståndsarbetare finns det personalförmåner!)
Måndag morgon anlände cheferna från respektive landkontor som vi har i Honduras, Guatemala och Colombia och därefter har vi haft tre intensiva dagar fulltecknade med möten, samt dito kvällar förberedande nästa dags möten. Visserligen har det varit väldigt givande samtal och diskussioner, och det har varit en av de mest konstruktiva konferenser som jag varit på. Men samtidigt är det smått frustrerande att sitta i ett väl luftkonditionerat mötesrum och se solen, palmerna och vågorna bara några hundra meter bort (ja, solen är så klart längre bort än så, men ni fattar vad jag menar!)
Och när jag strax före åtta ikväll, halvt vimmelkantig av trötthet, inför hela personalen på kontoret avslutade min presentation av den åtgärdslista som vi arbetat fram, kändes det verkligen värt allt jobbet. Det var tydligt att budskapet gick hem: det finns en framtidstro och ett förtroende för att vi ska kunna åtgärda de organisatoriska brister som finns. Vår resa har gjort skillnad. Allt slit har gett resultat!
Klockan är snart midnatt, har jag tur hinner jag sova några timmar innan vi blir hämtade till flygplatsen strax innan halv fem imorrn bitti. På fredag förmiddag promenerar vi förhoppningsvis på svensk mark igen.
Av de rapporter jag fått hemifrån verkar det vara ett regnigt, grått och kallt Sverige vi återvänder till. Den egna sängen ska bli ett kärt återseende. Synd bara att palmerna, den varma kvällsbrisen och alla de goda färska frukterna inte fick plats i resväskan!
Stilla Havet badades i, stranden promenerad på, snäckor plockade, färsk frukt i massor frossad på, och hängmattorna under palmerna gungade i. En heldag på beachen med andra ord (även för biståndsarbetare finns det personalförmåner!)
Måndag morgon anlände cheferna från respektive landkontor som vi har i Honduras, Guatemala och Colombia och därefter har vi haft tre intensiva dagar fulltecknade med möten, samt dito kvällar förberedande nästa dags möten. Visserligen har det varit väldigt givande samtal och diskussioner, och det har varit en av de mest konstruktiva konferenser som jag varit på. Men samtidigt är det smått frustrerande att sitta i ett väl luftkonditionerat mötesrum och se solen, palmerna och vågorna bara några hundra meter bort (ja, solen är så klart längre bort än så, men ni fattar vad jag menar!)
Och när jag strax före åtta ikväll, halvt vimmelkantig av trötthet, inför hela personalen på kontoret avslutade min presentation av den åtgärdslista som vi arbetat fram, kändes det verkligen värt allt jobbet. Det var tydligt att budskapet gick hem: det finns en framtidstro och ett förtroende för att vi ska kunna åtgärda de organisatoriska brister som finns. Vår resa har gjort skillnad. Allt slit har gett resultat!
Klockan är snart midnatt, har jag tur hinner jag sova några timmar innan vi blir hämtade till flygplatsen strax innan halv fem imorrn bitti. På fredag förmiddag promenerar vi förhoppningsvis på svensk mark igen.
Av de rapporter jag fått hemifrån verkar det vara ett regnigt, grått och kallt Sverige vi återvänder till. Den egna sängen ska bli ett kärt återseende. Synd bara att palmerna, den varma kvällsbrisen och alla de goda färska frukterna inte fick plats i resväskan!
08 september 2008
Rapport från Managua
När vi strax före klockan halv nie på kvällen lokal tid äntligen passerat den sista säkerhetskontrollen och fått den sista stämpeln i passet har vi varit på resande fot i drygt tjugofyra timmar. Och då komforten på flygplansstolarna över Atlanten närmast var besläktade med den på gamla SL-bussar, hade jag då också varit vaken lika lång tid. Vi var med andra ord något möra, och längtan efter en säng var stor.
Men våra värdar ville hellre välkomna oss till Managua med några öl, och det kändes inte som läge att tacka nej. Den behagliga värmen på verandan till den lilla kvartersrestaurangen kändes också som en bra kombination med en kall nicaraguansk pilsner. Det enda som störde idyllen var den unga kille som stod vakt på andra sidan gatan, med ett maskingevär slarvigt hängande över axeln.
Och efter tre dygn här har jag blivit smärtsam medveten om att säkerhetsnivån inte är riktigt den man är van vid hemma. Det är vakter, galler och höga murar runt de flesta hus. Utanför vårt kontor – som vi delar med några andra nordiska biståndsorganisationer – sitter det dygnet runt en vakt i ett murat torn utanför entrén. Och så fort vi ska lämna kvarteret så färdas vi i stora, låsta, stadsjeepar.
Men allting är ju som bekant relativt. Fredagskvällen avnjöts på en fiskrestaurang strax utanför stan, tillsammans med ett par rutinerade biståndsarbetare. En av dem berättade om sin uppväxt i Argentina under militärdiktaturen, och om hur hon torterades och satt fem år i fängelse. Men hon tyckte att hon hade haft tur, väldig tur. De flesta som togs av militären försvann. Så fem år i fängelse var väl inte så mycket att bråka om.
Som sagt, allt är relativt. Människors vardag här är ljusår från den jag är van vid. Kanske skulle jag också kunna vänja mig vid att leva så. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig skulle vänja mig vid att äta ris, bruna bönor, flottig korv och friterade bananer till frukost varje dag…
Men våra värdar ville hellre välkomna oss till Managua med några öl, och det kändes inte som läge att tacka nej. Den behagliga värmen på verandan till den lilla kvartersrestaurangen kändes också som en bra kombination med en kall nicaraguansk pilsner. Det enda som störde idyllen var den unga kille som stod vakt på andra sidan gatan, med ett maskingevär slarvigt hängande över axeln.
Och efter tre dygn här har jag blivit smärtsam medveten om att säkerhetsnivån inte är riktigt den man är van vid hemma. Det är vakter, galler och höga murar runt de flesta hus. Utanför vårt kontor – som vi delar med några andra nordiska biståndsorganisationer – sitter det dygnet runt en vakt i ett murat torn utanför entrén. Och så fort vi ska lämna kvarteret så färdas vi i stora, låsta, stadsjeepar.
Men allting är ju som bekant relativt. Fredagskvällen avnjöts på en fiskrestaurang strax utanför stan, tillsammans med ett par rutinerade biståndsarbetare. En av dem berättade om sin uppväxt i Argentina under militärdiktaturen, och om hur hon torterades och satt fem år i fängelse. Men hon tyckte att hon hade haft tur, väldig tur. De flesta som togs av militären försvann. Så fem år i fängelse var väl inte så mycket att bråka om.
Som sagt, allt är relativt. Människors vardag här är ljusår från den jag är van vid. Kanske skulle jag också kunna vänja mig vid att leva så. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig skulle vänja mig vid att äta ris, bruna bönor, flottig korv och friterade bananer till frukost varje dag…
01 september 2008
Mellanlandningsnervositet
Tidigt på onsdag morgon lämnar jag ett septemberregnigt Sverige och reser till varmare trakter. Närmare bestämt Nicaraguas huvud-stad Managua, där biståndsorganisationen som jag arbetar för har sitt huvudkontor för Latinamerika-regionen.
Alla jag har berättat det för tycker att det verkar jättekul att få spendera över 16 timmar på en jumbojet för att åka tvärs över halva jordklotet. Själv kan jag rada upp massor med bra anledningar till att stanna hemma.
- Att boka långresor med 1,5 veckas förvarning är inte riktigt min melodi. Med så kort varsel är det inte ens meningsfullt att ta koleravaccin och andra medikamenter mot magåkommor, eftersom det ändå inte hinner börja verka innan man är hemma igen.
- Flygresan kommer att orsaka nästan 7 tons utsläpp av koldioxid. Det är med andra ord mitt fel att polarisarna smälter lite fortare. Mitt fel att en söt liten isbjörnsunge kommer att dö drunknings-döden helt i onödan.
- Jag kan inte ett ord spanska (inte min resekollega heller). Och de flesta anställda som vi ska träffa kan inte prata engelska. Att hålla personliga utvecklingssamtal via spansk/engelsk tolk kommer att bli en ny upplevelse. Exakt hur givande det blir återstår dock att se.
- Dagstemperaturen ligger konstant runt 30 plus. Luftfuktigheten är cirka 70-80%. Kanske ok som turist. Men en helt annan sak om man ska utföra något slags vettigt arbete.
- Enligt Lonely Planet är Managua den osäkraste staden i regionen, vilket invånarna tydligen är mäkta stolta över. Därför råder de turister att t ex åka taxi till och från bankomaten för att inte riskera att bli överfallna av MC-rånare. Och enligt UD:s reseinformation så är ett bra tips att skrika högt om man känner sig minsta osäker ute på stan. Skrik hellre för tidigt än aldrig mer, typ.
Men diarrémage, språkförbistring, isbjörnsdöd och MC-överfall kan jag säkert överleva. Nej, det jag är mest nervös över är mellan-landningarna.
På onsdag ska vi nämligen byta flyg i Houston. Samma dag kommer ”dödsorkanen” Gustav på besök i området. Det blir nog en väldigt spännande landning... Och jag som inte ens gillar att åka karusell.
Om vi mot förmodan överlever det – och vistelsen i Managua – så mellanlandar vi på samma flygplats på vägen hem också. På George W Bush International Airport. Den 11/9. Till och med jag, som sällan brukar spränga flygplatser, inser att det vore ett alldeles ypperligt ställe för en liten terroristreunion en dag som denna.
Om Hattifnatts sång blir stum vet ni varför!
Alla jag har berättat det för tycker att det verkar jättekul att få spendera över 16 timmar på en jumbojet för att åka tvärs över halva jordklotet. Själv kan jag rada upp massor med bra anledningar till att stanna hemma.
- Att boka långresor med 1,5 veckas förvarning är inte riktigt min melodi. Med så kort varsel är det inte ens meningsfullt att ta koleravaccin och andra medikamenter mot magåkommor, eftersom det ändå inte hinner börja verka innan man är hemma igen.
- Flygresan kommer att orsaka nästan 7 tons utsläpp av koldioxid. Det är med andra ord mitt fel att polarisarna smälter lite fortare. Mitt fel att en söt liten isbjörnsunge kommer att dö drunknings-döden helt i onödan.
- Jag kan inte ett ord spanska (inte min resekollega heller). Och de flesta anställda som vi ska träffa kan inte prata engelska. Att hålla personliga utvecklingssamtal via spansk/engelsk tolk kommer att bli en ny upplevelse. Exakt hur givande det blir återstår dock att se.
- Dagstemperaturen ligger konstant runt 30 plus. Luftfuktigheten är cirka 70-80%. Kanske ok som turist. Men en helt annan sak om man ska utföra något slags vettigt arbete.
- Enligt Lonely Planet är Managua den osäkraste staden i regionen, vilket invånarna tydligen är mäkta stolta över. Därför råder de turister att t ex åka taxi till och från bankomaten för att inte riskera att bli överfallna av MC-rånare. Och enligt UD:s reseinformation så är ett bra tips att skrika högt om man känner sig minsta osäker ute på stan. Skrik hellre för tidigt än aldrig mer, typ.
Men diarrémage, språkförbistring, isbjörnsdöd och MC-överfall kan jag säkert överleva. Nej, det jag är mest nervös över är mellan-landningarna.
På onsdag ska vi nämligen byta flyg i Houston. Samma dag kommer ”dödsorkanen” Gustav på besök i området. Det blir nog en väldigt spännande landning... Och jag som inte ens gillar att åka karusell.
Om vi mot förmodan överlever det – och vistelsen i Managua – så mellanlandar vi på samma flygplats på vägen hem också. På George W Bush International Airport. Den 11/9. Till och med jag, som sällan brukar spränga flygplatser, inser att det vore ett alldeles ypperligt ställe för en liten terroristreunion en dag som denna.
Om Hattifnatts sång blir stum vet ni varför!
29 augusti 2008
Att uppfylla en dröm
Ibland måste man bara göra det man tror på. Egentligen borde vi så klart alltid göra det. Men ofta går det att komma på massor med praktiska anledningar till varför vi inte tordas ta det där steget, försöka uppnå den där drömmen.
Det behöver inte vara någon stor och ouppnåelig dröm. Men vardagen är ju så trygg att hålla fast i. Och risken finns alltid att man misslyckas. Man vet vad man har – så varför chansa inför det okända?
Jag är inte mycket till drömmare. Har alltid stått stadigt på marken, aldrig längtat bort. Ofta har jag sett det som en tillgång. Jag ödslar ingen tid på oväsentligheter - mitt motto är att leva för dagen eftersom ingen ändå vet om solen går upp igen.
Men när jag ser glädjen i ögonen hos någon som vågar ta steget, som är på väg att uppfylla en livslång dröm, så känner jag ändå ett sting av avund. Framförallt fylls jag dock av beundran. Beundran av ett mod som jag själv saknar.
Den som aldrig vågar kommer nog också att ångra sig för resten av sitt liv. Vilket väl vore ett misslyckande större än alla andra. Ibland får man bara en chans. Så missa inte den!
Way to go girl!
Det behöver inte vara någon stor och ouppnåelig dröm. Men vardagen är ju så trygg att hålla fast i. Och risken finns alltid att man misslyckas. Man vet vad man har – så varför chansa inför det okända?
Jag är inte mycket till drömmare. Har alltid stått stadigt på marken, aldrig längtat bort. Ofta har jag sett det som en tillgång. Jag ödslar ingen tid på oväsentligheter - mitt motto är att leva för dagen eftersom ingen ändå vet om solen går upp igen.
Men när jag ser glädjen i ögonen hos någon som vågar ta steget, som är på väg att uppfylla en livslång dröm, så känner jag ändå ett sting av avund. Framförallt fylls jag dock av beundran. Beundran av ett mod som jag själv saknar.
Den som aldrig vågar kommer nog också att ångra sig för resten av sitt liv. Vilket väl vore ett misslyckande större än alla andra. Ibland får man bara en chans. Så missa inte den!
Way to go girl!
17 augusti 2008
Jakten på en dröm
Länge har jag letat. Många kvällar har tillbringats framför datorn. Presentationer - lovandes guld o gröna skogar o en rosaskimrande framtid tillsammans - har lästs. Fotografier - alltid tagna ur de mest förskönande vinklarna - har tittats på. Men hittills har den rätta inte dykt upp.
Jag tycker inte att jag är så kräsen av mig. Men visst, om endast det bästa är gott nog, så kanske man lägger ribban lite väl högt. Så risken är ju uppenbar att jag kommer att försmäkta bakom min dataskärm till döddagar, väntandes på att det riktiga kapet ska dyka upp.
Över en lunch i torsdags tyckte J därför att jag borde börja stryka i kravlistan. Och dessutom kan man ju inte lita på photoshoppade bilder – man måste ju faktiskt ut och se hur saker och ting ser ut i verkligheten om det ska kunna tända till på riktigt.
Sagt och gjort. Efter en snabb rundringning till några bensinmackar var en etanolbil modell mindre bokad, och sen bar det iväg ut mot Roslagen. Dags att titta på sommarhus.
På slingriga småvägar for vi fram. Och gjorde faktiskt en del oväntade fynd. Under en alldeles för låg taknock i ett torp utanför Alunda hukade något oväntat Martin, en av mina närmaste (och längsta) kollegor. Och på en krog i Knutby blev vi serverade pizza av nån som J bombsäkert trodde vara Åsa Waldaus syster.
Men vi tittade också på flera små röda idylliska sommartorp. På ett ställe var det ingen visning, så då smög vi i trädgården och kikade genom fönstren i smyg. Tills vi insåg att det var fel hus som vi glodde in bakom gardinerna på…
Det blev ingen romans den här helgen heller. Det vore ju dumt att slå till när det kommer nya annonser redan på fredag. Jakten går vidare!
Jag tycker inte att jag är så kräsen av mig. Men visst, om endast det bästa är gott nog, så kanske man lägger ribban lite väl högt. Så risken är ju uppenbar att jag kommer att försmäkta bakom min dataskärm till döddagar, väntandes på att det riktiga kapet ska dyka upp.
Över en lunch i torsdags tyckte J därför att jag borde börja stryka i kravlistan. Och dessutom kan man ju inte lita på photoshoppade bilder – man måste ju faktiskt ut och se hur saker och ting ser ut i verkligheten om det ska kunna tända till på riktigt.
Sagt och gjort. Efter en snabb rundringning till några bensinmackar var en etanolbil modell mindre bokad, och sen bar det iväg ut mot Roslagen. Dags att titta på sommarhus.
På slingriga småvägar for vi fram. Och gjorde faktiskt en del oväntade fynd. Under en alldeles för låg taknock i ett torp utanför Alunda hukade något oväntat Martin, en av mina närmaste (och längsta) kollegor. Och på en krog i Knutby blev vi serverade pizza av nån som J bombsäkert trodde vara Åsa Waldaus syster.
Men vi tittade också på flera små röda idylliska sommartorp. På ett ställe var det ingen visning, så då smög vi i trädgården och kikade genom fönstren i smyg. Tills vi insåg att det var fel hus som vi glodde in bakom gardinerna på…
Det blev ingen romans den här helgen heller. Det vore ju dumt att slå till när det kommer nya annonser redan på fredag. Jakten går vidare!
I den här trädgården smög vi och kikade bakom gardiner. Trodde vi...
11 augusti 2008
Idioten
Minns ni när gympaläraren avslutade lektionen med Idioten, dvs att alla skulle springa så fort de kunde från ena fotbollsmålet till det andra. Jag avskydde det.
Det är ganska vanligt bland långdistansmotionslöpare att de bara springer långt när de tränar. Men om man vill putsa tiderna så duger inte bara det vanliga lunket, då måste man också vänja kroppen vid att öka tempot lite. Om man har en slalombacke till hands kan man
t ex springa upp och ned för den. Eller så kan man låta en jogging-kompis cykla medan man själv springer bredvid (och byta när man tröttnar).
Men om man varken har slalombackar eller joggingkompisar så får man springa efter andra cyklister. Ikväll höftade jag därför upp en sträcka på ca 200 meter på kajen på Söder Mälarstrand. Och sen jagade jag cyklister som cyklade förbi.
Det var jätteskoj - de blev hur stirriga som helst när man sprang om dom!
Efter 5 löpningar var jag död. Avslutade därför passet med att lite lätt jogga alla trapporna (53 höjdmeter + fyra våningar) från kajen och hem.
Fem gånger 200 meter gör inget Lidingölopp. Men min gamla gympamajje hade nog blivit lite stolt.
Det är ganska vanligt bland långdistansmotionslöpare att de bara springer långt när de tränar. Men om man vill putsa tiderna så duger inte bara det vanliga lunket, då måste man också vänja kroppen vid att öka tempot lite. Om man har en slalombacke till hands kan man
t ex springa upp och ned för den. Eller så kan man låta en jogging-kompis cykla medan man själv springer bredvid (och byta när man tröttnar).
Men om man varken har slalombackar eller joggingkompisar så får man springa efter andra cyklister. Ikväll höftade jag därför upp en sträcka på ca 200 meter på kajen på Söder Mälarstrand. Och sen jagade jag cyklister som cyklade förbi.
Det var jätteskoj - de blev hur stirriga som helst när man sprang om dom!
Efter 5 löpningar var jag död. Avslutade därför passet med att lite lätt jogga alla trapporna (53 höjdmeter + fyra våningar) från kajen och hem.
Fem gånger 200 meter gör inget Lidingölopp. Men min gamla gympamajje hade nog blivit lite stolt.
07 augusti 2008
Pyspunka
När jag förra våren skaffade en ny cykel så köpte jag mycket medvetet en skruttig, rostig, av 50-tals modell. Det är nämligen den enda sorts hoj som man får behålla i den här stan, om man inte vill släpa runt på lås och kedjor som väger flera tiotals kilo. Vilket jag inte har någon lust med.
Och min strategi har fungerat alldeles finfint. Inga simpla cykeltjuvar har varit framme och tafsat på den. Många mil har vi farit fram tillsammans, och den har gått som en klocka (förutom små petitesser som att jag har fått byta kullager i baknavet två gånger, bromsen knappt tar i nedförsbackar, och det är pyspunka på bakdäcket…)
Men imorse, när jag som vanligt kom trallande till jobbet, var platsen där jag lämnade cykeln igår så tom som bara ett cykelställ utan cyklar kan vara. Ingen skruttig och rostig cykel med pyspunka så långt ögat kunde se.
Arbetsdagen har släpat sig fram i sorg över min förlorade vän, och jag har flera gånger tittat ut genom fönstret i förhoppning om att den på nåt sätt skulle ha kommit tillbaks igen. Men nada. Och efter jobbet tog jag också en sväng förbi cykelstället, bara för att få mina sista förhoppningar brutalt grusade.
Utan cykel får man gå. Så jag gick. Och mina fötter förde mig så småningom tvärs över Söder, förbi Åhlens vid Skanstull. Och vad står där, lutad mot ett räcke? Jo, min skruttiga, rostiga – jättefina - cykel!
Det bor över 100 00 människor på Södermalm, och det finns säkert minst lika många cyklar. Hur många bakgator och cykelställ det finns att leta i om man skulle försöka hitta en bortsprungen hoj vågar jag inte ens tänka på. Och det behöver jag inte heller. För den bara stod där, framför näsan på mig. Bara att fälla upp stödet och cykla hem igen.
Som jag ser det så kan det bara finnas två förklaringar: Gud har sina alldeles speciella favoriter. Eller så har jag värsta Alexander Lukas-flaxet.
Fast nu måste jag ju laga den där pyspunkan…
Och min strategi har fungerat alldeles finfint. Inga simpla cykeltjuvar har varit framme och tafsat på den. Många mil har vi farit fram tillsammans, och den har gått som en klocka (förutom små petitesser som att jag har fått byta kullager i baknavet två gånger, bromsen knappt tar i nedförsbackar, och det är pyspunka på bakdäcket…)
Men imorse, när jag som vanligt kom trallande till jobbet, var platsen där jag lämnade cykeln igår så tom som bara ett cykelställ utan cyklar kan vara. Ingen skruttig och rostig cykel med pyspunka så långt ögat kunde se.
Arbetsdagen har släpat sig fram i sorg över min förlorade vän, och jag har flera gånger tittat ut genom fönstret i förhoppning om att den på nåt sätt skulle ha kommit tillbaks igen. Men nada. Och efter jobbet tog jag också en sväng förbi cykelstället, bara för att få mina sista förhoppningar brutalt grusade.
Utan cykel får man gå. Så jag gick. Och mina fötter förde mig så småningom tvärs över Söder, förbi Åhlens vid Skanstull. Och vad står där, lutad mot ett räcke? Jo, min skruttiga, rostiga – jättefina - cykel!
Det bor över 100 00 människor på Södermalm, och det finns säkert minst lika många cyklar. Hur många bakgator och cykelställ det finns att leta i om man skulle försöka hitta en bortsprungen hoj vågar jag inte ens tänka på. Och det behöver jag inte heller. För den bara stod där, framför näsan på mig. Bara att fälla upp stödet och cykla hem igen.
Som jag ser det så kan det bara finnas två förklaringar: Gud har sina alldeles speciella favoriter. Eller så har jag värsta Alexander Lukas-flaxet.
Fast nu måste jag ju laga den där pyspunkan…
03 augusti 2008
Bara några isbitar
Imorse gled jag smått motvilligt ur sängen och snörde på mig joggingskorna. Ambitionen var 1,5 mil men orken räcker faktiskt till ytterligare ett trekilometersvarv runt Långholmen, trots att det fortfarande är före frukost.
Väl hemma igen tänker jag unna mig en isbit eller två i saftglaset. Och sen lägga mig på soffan och ta det lugnt resten av dan (har läst nånstans att det viktigaste med träning är att vila ordentligt efteråt!) Men när jag öppnar frysen inser jag att en avfrostning nog inte skulle vara helt fel (eftersom draglådorna typ har frusit fast i varandra…) Sagt och gjort och ur med kontakten.
När jag plockar ur frysen hittar jag en låda rabarber. Mmm, man kanske skulle ta och koka lite kräm! Samtidigt börjar det bli blött på golvet av all is som smälter. Så det är bara att leta reda på skurtrasan. Och liggandes på knä på köksgolvet behöver man inte vara någon Miss Marple för att förstå att det nog var ett tag sen som det golvet såg en våt trasa senast. Fram med skurhink och såpa och snart är golvet skinande rent. Blir dock tvungen att ta hallgolvet också, eftersom kontrasten mellan skurat och oskurat annars blir väl uppenbar. Men i hallen står min gamla teve och skräpar, så först måste jag släpa ner det åbäket i källarförrådet. (Trots att den egentligen är pensionerad har jag en idé om att ha den i mitt sommarhus - som jag ännu inte köpt. Men mer om det någon annan gång.)
När krämen är kokad (och uppäten – mycket god!) och golvet skurat är det lagom dags att fylla på frysen igen. Men det blir tämligen tomt. Och en tom frys är det ju ingen mening att ha. Hmm, man kanske skulle ta och baka lite! Alltså - iväg till affären och handla lite jäst och mjöl och annat som saknas i skafferiet.
Några timmar senare och ett par bullplåtar rikare har jag också hunnit med två omgångar disk (en tråkig sida med bakning är att det blir en hel del disk). Funderar så smått på vilket nästa projekt ska bli: måla några golvlister kanske, eller plantera om min stackars fikus?
Men då kommer den första skakningen från nedre däck. Det är min högerfot som protesterar: ”Det är ju för bövelen söndag – har du inte lärt dig att man ska helga vilodagen!” (Just högerfoten har alltid varit lite högkyrklig av sig.) Strax efter faller mellangärdet in i kören: ”Vem tror du att du är egentligen, nån jävla Martin Luther!? Ta det lite lugnt nån gång och var som folk!” Mina örsnibbar bildar strax talkör tillsammans med en konstig valk i nacken (som jag inte ens visste att jag hade): "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" En efter en tågar mina kroppsdelar ut i strejk, den stora mattheten väller fram och snart finner jag mig totalt utslagen på soffan, tomt stirrandes i taket.
Först efter några timmar, och efter att ha styrkt med mig lite bullar och mjölk, vaknar jag till liv igen.
Mitt enda egentliga ”måste” idag var att tvätta. Men tvättkorgen står fortfarande orörd i garderoben. Vissa söndagar blir inte riktigt som man tänkt sig.
Jag skulle ju bara ha några isbitar till saften...
Väl hemma igen tänker jag unna mig en isbit eller två i saftglaset. Och sen lägga mig på soffan och ta det lugnt resten av dan (har läst nånstans att det viktigaste med träning är att vila ordentligt efteråt!) Men när jag öppnar frysen inser jag att en avfrostning nog inte skulle vara helt fel (eftersom draglådorna typ har frusit fast i varandra…) Sagt och gjort och ur med kontakten.
När jag plockar ur frysen hittar jag en låda rabarber. Mmm, man kanske skulle ta och koka lite kräm! Samtidigt börjar det bli blött på golvet av all is som smälter. Så det är bara att leta reda på skurtrasan. Och liggandes på knä på köksgolvet behöver man inte vara någon Miss Marple för att förstå att det nog var ett tag sen som det golvet såg en våt trasa senast. Fram med skurhink och såpa och snart är golvet skinande rent. Blir dock tvungen att ta hallgolvet också, eftersom kontrasten mellan skurat och oskurat annars blir väl uppenbar. Men i hallen står min gamla teve och skräpar, så först måste jag släpa ner det åbäket i källarförrådet. (Trots att den egentligen är pensionerad har jag en idé om att ha den i mitt sommarhus - som jag ännu inte köpt. Men mer om det någon annan gång.)
När krämen är kokad (och uppäten – mycket god!) och golvet skurat är det lagom dags att fylla på frysen igen. Men det blir tämligen tomt. Och en tom frys är det ju ingen mening att ha. Hmm, man kanske skulle ta och baka lite! Alltså - iväg till affären och handla lite jäst och mjöl och annat som saknas i skafferiet.
Några timmar senare och ett par bullplåtar rikare har jag också hunnit med två omgångar disk (en tråkig sida med bakning är att det blir en hel del disk). Funderar så smått på vilket nästa projekt ska bli: måla några golvlister kanske, eller plantera om min stackars fikus?
Men då kommer den första skakningen från nedre däck. Det är min högerfot som protesterar: ”Det är ju för bövelen söndag – har du inte lärt dig att man ska helga vilodagen!” (Just högerfoten har alltid varit lite högkyrklig av sig.) Strax efter faller mellangärdet in i kören: ”Vem tror du att du är egentligen, nån jävla Martin Luther!? Ta det lite lugnt nån gång och var som folk!” Mina örsnibbar bildar strax talkör tillsammans med en konstig valk i nacken (som jag inte ens visste att jag hade): "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" En efter en tågar mina kroppsdelar ut i strejk, den stora mattheten väller fram och snart finner jag mig totalt utslagen på soffan, tomt stirrandes i taket.
Först efter några timmar, och efter att ha styrkt med mig lite bullar och mjölk, vaknar jag till liv igen.
Mitt enda egentliga ”måste” idag var att tvätta. Men tvättkorgen står fortfarande orörd i garderoben. Vissa söndagar blir inte riktigt som man tänkt sig.
Jag skulle ju bara ha några isbitar till saften...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
